God morgon vänner! Igår låg jag och funderade lite på livet och sånt där ni vet…deep shit! Och jag måste verkligen skriva ner lite av mina tankar idag. Jag är en person som alltid varit väldigt nära mina föräldrar och syskon. De har alltid varit min llivsenergi även om jag och mina systrar ofta bråkar om saker men det går ju alltid över fort. Och nu när jag har en egen familj kommer den där energin även från dem. Mina barn och min man som jag älskar över allt tillsammans med mina föräldrar och syskon. Jag har aldrig haft många vänner. Kompisar, ja visst det har jag väl en hög men liksom inte så många vänner som jag har kontakt med och kan ringa närsomhelst. Jag har ett par som står mig närmare än andra men just det där med tjej-vänner har jag alltid haft ett underskott av. Jag har blivit sviken av så kallade vänner ett antal gånger och det sätter ju sina spår och jag vill inte gärna släppa nån inpå livet. Det har kanske i sin tur gjort att jag utifrån kanske uppfattas som väldigt ytlig och bor man i en småstad kan det ju få oanade proportioner. Och är man då som jag som tror att alla “snackar skit” om en så blir det ju lite knepigt…Nu säger jag inte att jag är en “hatad” person i min stad, nej så är det ju inte förstås men jag känner mig lite utanför på nåt sätt. Kan ju bero på det liv man valt med karriär och jobb på annan ort då de flesta av de gamla vännerna kanske fortfarande jobbar i småstaden och har kvar allt där. Nä, äsch, vet inte vart jag vill komma med det här inlägget men det jag vill få fram är att min familj betyder så mycket för mig att det är helt makalöst. Jag åker liksom hellre hem till mina föräldrar en lördagskväll än går ut på krogen…Och dessutom är jag helt beroende av mina barn som ni kanske har förstått. Jag vill vara med dem jämt och klarar knappt av att vara borta från dem en helg som säkert alla andra mammor men ibland känns det som jag blivit lite extrem på den fronten…
Nej, nu slutar jag innan ni får skavsår på ögonen…Här kommer en dagens i a f. Odd Molly Bystorm slip dress och bystorm slip skirt i chalk strlk 1 på båda. Kofta Odd Molly Feeling Wrap cardigan som jag nog inte använt så mycket än. Var en förbokning från DeepFling tidigare i höstas. Jättemjuk och go och en sån där varm sak som man vill svepa in sig i kalla vinterkvällar :) Stövlarna är XUZ och sjalen Beck Söndergaard.
♥ Puss & Kram ♥
/Vivvi
Hej Viveca,
SvaraRaderavet inte om du kommer ihåg mig, Åsa Jågas, vi gick ihop på högskolan. När jag tänker på det tycker jag nästan synd om dig som fick göra de mesta av uppgifterna själv....tyckte faktiskt att det var ganska tråkig måste jag erkänna nu i efterhand :(. Ramlade in på din blogg av en slump. Kul att se att du verkar må bra och har fin familj.
Kram Åsa
Hej!
SvaraRaderaJag ryser när jag läser vad du skriver och känner. Det känns som om det var ämnat för mig, allt! Har inte gett mig till känna här tidigare, jag bor ju i samma pyttestad som du. Känns konstigt på nåt sett. Jag vet vem du är, men du vet inte vem jag är. Känns inte det lite läskigt? Eller är de det man får räkna med när man har en blogg. Vill i alla fall säga att du verkar vara en gooo tjej!
Kram
Måste bara säga att jag tycker att du verkar vara en toppentjej! Men vet du, en stark och framgångsrik kvinna i en småstad väcker avundsjuka, se det som en komplimang från dem som snackar, de förstår inte bättre och är bara avundsjuka ;-)
SvaraRaderaStor Kram Emma
Hej Vivan! Tycker att du är en toppen tjej. Det är bara avundsjuka så är det. Tro mig.
SvaraRaderaMånga kramar. Niccan i skåne.
Hej! Först , koftan är supersnygg, verkligen.
SvaraRaderaNär det gäller barn och ens nära och kära så kan man aldrig ge för mycket kärlek, framförallt inte till barn. Men man ska inte vara besatt, man äger aldrig en annan människa. Barn mår bra av att se sina föräldrar ha ett eget liv med jobb, vänner etc. Det gör att de växer upp som mogna självständiga individer. Allt kan inte kretsa kring barnen i 200%. Risken är att det blir en osund relation och kanske de blir väldigt bortskämda.
Så ha inte dåligt samvete om du är borta ibland, det ingår i livet att dina barn lär sig det och att de vet att du kommer tillbaka. Du finns alltid till för dem även om du åker bort en helg. Det gör dem trygga.
Det här med riktigt nära vänner är svårt och jag märker att det är något man tappar när man träffar någon och bildar familj. Alla har fullt upp med sina egna liv och man hinner vara "bästis" som under skoltiden och singellivet. That's life.
Lycka till Kram /C
Hinner inte vara "bästis" skulle det stå ovan
SvaraRaderaHej - det du berättar här berör en del, för jag kan förstå vad du menar. Jag har ett gäng kompisar jag träffar - en av dem är min gamla bästis. Vi har alla känt varann typ sen lågstadiet. Om vi skulle bli vänner idag, skulle vi säkert inte ens bli vänner, men man är det av ohejdad vana ;=) det är ganska tryggt men även en smula tråkigt. Med åren så har man fått andra vänskaper, börjat umgås med andra via barnen. Isolera sig med sin familj är kanske inte alla gånger så bra, även om man trivs bra ihop så blir det ofta när barnen blir äldre så blir deras behov av andra större. Min lyckligaste tid, så här i efterhand, som förälder var när barnen blev lite större och vi kunde umgås med andra par med barn och ha trevligt ihop. Barnen fanns nära och vi vuxna kunde prata och ha trevligt utan att barnen behövde klättra på oss. Men så när barnen blev äldre hände något, vänskapen med folk har förändrats återigen. Ett tag när barnen var tonåringar tyckte jag det var fruktansvärt jobbigt, åka på semester tex var inte alls samma sak längre, kraven helt andra än när de var små. Numera är ju mina barn vuxna, och återigen känns vänskap med andra oerhört viktig, och jag och min man försöker finna ut ett nytt sätt att umgås med folk när barnen inte finns med i bilden längre. Vilka vänner har man kvar? Vilka vill man umgås med och hur? Som tur är har vi vänner i ungefär samma situation men även de med yngre barn och där får man försöka finna ut bästa sättet att ses. Man är i olika faser i livet, men man kan aldrig veta vad andra tycker och tänker om en, oftast är det inte alls som man inbillar sig ;=) Jag tror man finner ut med tiden vilka man gillar att umgås med, en del kanske man är helt klar med medans andra hittar man tillbaka till efter ett tag och livssituationen ändrat sig lite.
SvaraRaderaKRAM Milla
Hej! En tanke som slår mig är att ni har valt att bo ganska isolerat på landet, antaligen långt till grannar och annat. Har barnen långt till kompisar, finns det andra barn i närheten som de kan leka med? Sånt blir ju viktigare och viktigare ju större de blir, att kanske följa med någon hem efter skolan, att kunna gå hem till någon på fritiden. Är de helt utelämnade till varandra på helger och fritid så blir ni rätt isolerade. Även om man är syskon och trivs att leka med varandra så är andra kompisar viktiga också.
SvaraRaderaJag märker på mina döttrar som går på mellanstadiet att kompisar är viktigast just nu. De har stort utbyte av varandra hemma men deras egna respektive kompisar är väldigt viktiga i deras liv. De vet att jag finns till men hänger inte runt mig längre och det är ju mitt mål att de ska bli självständiga individer och sedan flygfärdiga.
Hälsn Fia-Lotta
Ja de är komplicerat det där med vänner, risken finns ju att nära vänner kan komma en för nära, så nära att de tror sig veta både vad man tycer och tänker och det kan ibland kännas irriterande tycker jag. Lättare med bekanta som man träffar lite då och då. Familjen är ju viktigast och allra roligast har jag i varje fall med dem. Nu har jag haft turen att få ha många härliga syskon att umgås med och det är allra roligast när vi fem med respektive familjer träffas. Och nog kan det vara så att många är avundsjuka på dig, du är snygg, smart och har mängder av superfina kläder, något som människor speciellt tjejer verkar störa sig på är om man har för mycket kläder. Det är något jag själv erfarit och då har jag ju inte så värst många. Det viktiga i livet är ju att man själv mår bra och tänker snälla tankar om sig själv. Positivt tänkande löser mycket. jag tycker i varje fall du verkar superhärlig, alltid glad och trevlig med sunda åsikter.
SvaraRaderaÖnskar dig en härlig helg.
Kram/
Berit
Oj vad jag känner igen mig. När jag bodde i Norge hade jag två riktig nära väninnor, men där har avståndet växt både i antal mil och livet som kommit emellan annars. Här i Sverige känner jag mig lite ensam. Jag har tack och lov familjen, men ingen jag kan dela mycket med, förutom maken. Jag saknar det, det måste jag säga. I denna lilla hålan är folk ganska reserverade. Ingen tar kontakt och det är svårt att få kontakt, för alla som är från hålan har redan sina vänner. De flesta av makens vänner bor inte kvar, eller så är de singlar.
SvaraRaderaSen att jag är chef på näst största företaget i hålan ger mig nog inte många fördelar. Jag har varit tvungen att ta tuffa beslut, och det blir lätt snack på byn. En annan sak är att jag inte vill komma för nära våra anställda heller, för då sitter kanske jag själv i en svår sits sen, vem vet. Jag tror att vi alla behöver något mer än bara familjen, något som är sitt eget på något vis. Svårt att förklara, så du får ursäkta svamlet.
Kram
Hej
SvaraRaderaJag bor också i en småstad, känner igen mig i det du skriver. Jag har det ungefär som du.
Jag har svårt för skitsnacket som ofta finns i småstäder. Försöker hålla mig utanför det så mkt som möjligt. Ha det bra
Kram
Louise
Hej! Känner SÅ igen mig i det du skriver. Jag tror att den känslan (av ensamhet) är vanligare än man tror... Precis som du skriver så har svek, elaka blickar, skadeglada leenden gjort att jag själv har blivit lite avståndstagande i det privata livet. Att vara social, utåtriktad, ha social kompetens och så vidare är inte alls samma sak som att ha många nära vänner i sitt privatliv. Ofta tror jag att det är man själv som många gånger väljer bort att komma andra nära av olika anledningar. Sen är avundsjuka (du är ju både snygg och har en grym klädstil) ibland en bidragande orsak. Försöker själv tänka på att det är deras problem, om dom nu vill vara bittra och missunsamma. Man ska lägga sin energi på de som verkligen bryr sig -sin familj! Det är fatiskt dom enda som finns kvar när det verkligen krisar.
SvaraRaderaTack för en fin blogg! :)
Hej! Vad jättefin den klänningen är, hur tycker du att den är i storleken?
SvaraRaderaPrecis sådär kände jag mig i min lilla håla i Sverige. Jag passade aldrig riktigt in. Hade inte många vänner och i vart fall inga själsfränder som jag kunde prata om allt med. Så flyttade jag till Halmstad och en helt ny dimension av livet dök upp - ett väninnegäng! Som ställde upp och fanns där i vått och torrt. Vi ses fortfarande två gånger om året, och det känns som det gjorde under studietiden att umgås.
SvaraRaderaSå blev det Oslo, och här trivs jag verkligen som fisken i vattnet. Jag är en social person och här får jag exakt det jag vill ha, med exakt den typen av människor som jag vill. Vi är något så ovanligt som ett tjejgäng som träffat varandra som vuxna och som står så nära varandra (nästan alla) att vi kan prata om allt, bo ihop, resa ihop, gråta coh skratta och vara sura och arga och besvikna.
Tror inte det har med småstad/storstad att göra, hellre att jag har funnit en plats på jorden som liksom blev rätt för mig. Pga att jag känner mig delaktig och som "en i gänget" bland Osloborna.
Och framförallt tror jag att det har att göra med att vi alla är inflyttade till Oslo. Vi har inte föräldrar, syskon, barndomsvänner och annan familj i närheten. Då behöver man liksom en liten extrafamilj.
Så länge du har det bra kommer dina barn också ha det bra! Och när de blir gamla nog att välja själva har de möjlighet att flytta dit de vill.
Oj, det blev en lång kommentar...
Ha nu en fin helg vännen! Jo, vi har bara setts två gånger, men för mig är du en vän, go och glad och humoristisk, som jag tycker om att umgås med :-)
Kram