Kärleken mellan en katt och ett litet barn

God kväll mina vänner! För nån vecka sedan knäppte jag så fina bilder på Felix och Marlow när de var ute och busade. Marlow är verkligen den snällaste och goaste katten man kan tänka sig. Han skulle aldrig riva eller bita och accepterar (tror t o m han gillar) att barnen hanterar honom. Han har åkt i deras dockvagnar, legat med dem i sängen under täcket och gosat, är alltid med och spanar vad de pysslar med och när man ser honom i ögonen ser man verkligen hur rar han är. Helt genomsnäll och klok och fin på alla vis en katt kan vara. En mycket kär familjemedlem. (Ja, Chewie också förstås men det här inlägget handlar om Marlow :-))

Hörde också någonstans att det är något speciellt med barns lukt som gör att djur dras till dem (ja, så länge de inte blir jagade eller barnen är hårdhänta då). Våra katter är ju vana vid de små och vet inte om något annat liv än med barnen i närheten och de vet att vill de komma undan behöver de bara krypa in under soffan eller upp på något högt skåp där barnen inte når dem och det funkar hur bra som helst. Barnen å sin sida har ju också lärt sig från de var små att katterna ska behandlas med respekt och hanteras varsamt. Det funkar också hur bra som helst. De har funnit ett sätt att bli kompisar och katterna är gärna med barnen och sover med dem och vill bli klappade och barnen trivs med katterna som sällskap i sängen eller som tröst när de är ledsna. Att ha djur är ju bara helt fantastiskt och katter är nog ändå mitt favoritdjur. Egensinniga och självständiga men samtidigt så tillgivna och gosiga. Och kolla bara på den här hårbollen nedan. Hur go är han inte?

Godingarna….:-)

Puss & Kram

/Vivvi