God morgon bloggisar! Ibland fastnar jag i djup-tanke-träsket och igår kväll/natt var en sån stund. Då kan jag ligga och fundera på livet och världsliga ting. Igår var ämnet det här med att vara mamma. Vad annorlunda livet blir när man blir mamma. Den där ständiga oron man har från dagen då de föds och säkert kommer ha tills man dör.
Jag kan ibland känna mig som världens sämsta mamma som jobbar så mycket och när man ser dem stå i fönstret på förskolan och vinka får man ibland en klump i magen. Tänk att förskolepersonalen får följa dem mer än vad jag får. Barnen får ju mycket av sin uppfostran på förskolan just och det händer säkert en massa där som man aldrig får reda på. Det känns lite jobbigt ibland.
Jag försöker ta igen tiden när vi är lediga och vara med dem så mycket jag bara kan men ibland har man ju andra saker inplanerade. Jag är sådär att jag får jättedåligt samvete om jag ska iväg på fest eller liknande utan barnen. Då känner jag mig hemsk men samtidigt måste man väl få lite egentid också så det blir knas i tankegångarna.
Mina barn är väldigt mammiga och det har alltid varit så. Där kan jag också känna ibland att T måste ju känna sig riktigt utanför. Det kan inte vara helt lätt för honom när barnen gallskriker om inte jag borstar tänderna, klär på dem, hjälper dem o s v. När jag ska bort är det alltid mycket tårar och tröst men när han åker bort märker de det knappt. Det är helt hemskt och säkert har jag stor skuld i att det är så för jag har ju alltid haft dem.
Jag tror det finns ett band mellan en mamma och ett barn som aldrig går att få mellan pappan och barnen. Man har ju trots allt (i de flesta fall) burit barnet inom sig, ammat och oftast är det nog mamman som är hemma mesta delen av föräldraledigheten. I vårt fall i a f då T inte var hemma mycket alls. 1 månad med Emilia och ingenting med Felix.
Men hur gör man för att inte tappa bort sig själv i rollen som mamma? Det funderar jag på ibland. Jag satsar hela mitt liv på mina barn (förrutom alla måsten som jobb, städning, matlagning och sånt som man inte kommer ifrån). Har alltid ända sedan de var små haft dem med när jag ska göra något. Allt från storhandling till jobbintervjuer, till fester, till tandläkarbesök,till kontorsfester och det har aldrig varit några problem. De är vana att vara med överallt.
Ibland känner man dock bara att nu orkar jag inte vara den där supermamman. Jag vill bara få vara ensam! Så känner jag ibland och det gör också ont och ger dåligt samvete för då känner jag mig som en dålig mamma….
Mycket svammel såhär i ottan men ville bara skriva av mig lite av mina tankar. Hur har ni det? Lyckas ni kombinera mammarollen med att få vara er själva ibland? Får ni det där dåliga samvetet någon gång?
Dagens idag blev Odd Molly Wunder underdress i grey, Odd Molly Patchwork wrap tunic i apricot (båda strlk 1), jeans H&M och skor Swedish Hasbeens for H&M.
♥ Puss & Kram ♥
/Vivvi
Tittar in och lämnar litet avtryck. Superfin Odd Molly!!!! Ha en bra dag!
SvaraRaderaDet där hade likaväl jag kunnat skriva...för så tänker och känner jag oxå...
SvaraRaderaDu är en UNDERBAR mamma - bara så du vet!
KRAM ♥
Hej!
SvaraRaderaJag måste bara få säga att jag inte alls känner igen mig i det du skriver. Mina tjejer är minst lika pappiga som mammiga och det spelar ingen roll om det är jag eller min man som gör det ena eller det andra - ibland kan de nog till och med föredra att det är pappa som läser godnattsagan... Jag känner mig helt frågande till att man som mamma skulle ha ett starkare band till sina barn än vad pappan har - för mig känns det tankesättet oerhört förlegat.
Jag och min man har i stort sett delat på föräldraledigheten (visst överslag i dagar till min förmån) och det har liksom bara varit så naturligt att göra så. Jag är väl medveten om att det inte fungerar i alla familjer då ekonomin, naturligtvis, spelar stor roll. Men det kan helt klart vara värt att ta en viss ekonomisk smäll under en kort tid så att båda föräldrarna får möjlighet. Jag skulle nog helt enkelt tycka att det var fruktansvärt om min man inte hade en lika naturlig kontakt med våra (gemensamma!!!) barn som jag har. Jag skulle aldrig vilja att de inte saknar sin pappa, eller sin mamma, när den personen reser bort...
Man ska aldrig jämföra och alla familjer ser olika ut - detta är inte att vara negativ, men jag blir så undrande när jag läser dina tankar.
Hälsningar
Lovisa, Sollentuna
Hej fina Vivvi!
SvaraRaderaJag känner precis som du vännen och vi har det EXAKT likadant hemma, det kunde varit jag som skrivt det du så väl formulerat. En tanke som också slår mig är varför det alltid är vi mammor som har dåligt samvete när vi tar oss lite egentid men däremot min make ALDRIG ifrågasätter eller mår dåligt över detta.....
Jag är också övertygad om att bandet mellan mamma och barn är bland det starkaste som finns och ska pappan få samma chans måste han vara engagerad och envis för att ta sin plats och framförallt spendera lika mycket tid som mamman hemma med barnen. Jag tror trots allt att detta är det normala även om Lovisa har det annorlunda i sin familj. Det är oftast vi kvinnor som väljer att lägga karrlären "on hold" under den första tiden vi har småbarn inte männen. Du är en klok och fin mamma. Du ska inte ha dåligt samvete för att du ibland tar dig egentid, m,an kan inte bara vara mamma man är kvinna också.
KRAM fina du!!
SNYGG MAMMA DESSUTOM!!
SvaraRaderaLivet har ju olika faser...och ibland räcker man inte till eller få stå till sidan, men så är det ju inte för evigt. Jag tycker att du verkar vara en alldeles go och underbar mamma.
SvaraRaderaJa, och snyggast!!
kram
Jag känner väldigt väl igen mig i det som du och OM-holic skriver - det kunde varit ur mitt liv med. Här är det en mammig dotter som absolut älskar sin pappa men föredrar mamma. Och det är inte så konstigt - jag har burit, ammat, varit hemma heltid i nästan ett år...Plus att jag valt att gå ned i arbetstid för att korta ner hennes tid på fsk och få mer tid tillsammans. Och hennes pappa är en riktigt, riktigt bra man men han prioriterade ändå inte någon längre föräldraledighet eller att gå ner i arbetstid - därav är min och dotterns relation tajtare då vi spenderar mycket mer tid tillsammans.
SvaraRaderaKring egentid tänker jag så här: Om jag ser till att vårda mig själv och ta mig tid för egna aktiviteter lär jag samtidigt henne att det är så hon ska göra. Jag får mer energi och hinner sakna lite och hon får en bra förebild.
Förhoppningsvis kommer hon genom det att prioritera sig själv och att göra saker hon gillar och mår bra av när hon växer upp. Nu ser hon att mamma tar sig tid att göra sig snygg, gå på massage, träffa väninnor, motionera osv.
Stor kram till dig fina Vivvi!
Jag har precis samma tankar och skrev ett snarlikt inlägg härom dagen. Mina barn är också väldigt mammiga eftersom deras pappa jobbar inom en bransch där det är mycket kvälls och helg jobb så har jag varit väldigt mycket själv med dem. Jag känner precis som du att jag behöver få vara bara jag ibland men får då också dåligt samvete...Men jag inbillar mig att det blir bättre när barnen blir större!
SvaraRaderaJag tycker du verkar vara en jättebra mamma iaf!!
Kram
Är ju inte mamma, men tror jag førstår dina tankar. Tror bara du får slå dig till ro med att saker är som de är och det där perfekta vi letar efter inte finns i verkligheten. Och ta dig tid till dig själv ibland - viktigt att du har det bra mitt uppe i allt. Før øvrigt verkar du vara en strålande mamma, tänk på det :-) Och du, supersnygg outfit!!
SvaraRaderaKramar!
Jag känner mig igen i allt förutom mammigheten. Jag och maken har delat på föräldraledigheten med båda barnen, och vi märker inte någon vidare skillnad. Jag upplever det mer som kortare faser i livet där mamma eller pappa är mer poppis än den andra. Sen när det kommer till samvetet så är det svart som natten till tider. I vissa lägen kan jag inte nedprioritera jobbet och då kan det bli lite tid med barnen. Jag tror de flesta mammor sliter mer med samvetet än papporna, men jag vet inte helt varför det är så?
SvaraRaderaDet kan bero på att vi kvinnor ställer oerhört höga krav på oss själva. Vi ska alltid vara superbra på allt och det tror jag vi är också:) Du är den bästa mamman för dina barn, glöm aldrig det. Så försöker jag tänka men det är inte alltid det funkar.
Kram
Så där funderar vi nog allihopa i bland. Min lilla kille har faktist varit hemma längre med pappa än med mig. Jag var hemma 6 månader och pappan 9 månader. Ändå är han mammig. Mycket tror jag beror att vi själva tar på oss såna saker som nattning osv......
SvaraRaderaVi får helt enkelt skylla oss själva ibland. Självklart måste man kunna göra saker utan barnen utan att för den skull känna sig som en dålig förälder! Jag har mitt stora tatueringsintresse som inte min man delar, så jag åker på mässa och sånt utan honom. Han har sina grejer han gör. Utan att få ha sitt eget nån gång ibland skulle jag inte fungera och bli en sämre förälder tror jag. Vilka barn mår bra av en morsa som mår skit? Skulle kunna skriva en hel uppsats här!
Ha en fin kväll:) Kramar!
Tack alla fina för era otroligt kloka kommentarer. Får mycket tankar av det ni skriver och jag är så glad och tacksam att ni tog er tid....
SvaraRaderaMy.Perfect.Baby: Hej och välkommen. Kul att du hittat hit. En fin dag önskar jag dig också
Mia: Skönt att höra och tack snälla du. Det värmer att höra
Lovisa: Jag är verkligen glad för din skull att du har det så. Det är verkligen intressant att läsa det du skriver och jag önskar vi hade det så. Ens egna erfarenheter speglar ju också ofta hur man tänker och jag menar ju inget negativt med det jag skriver. Min man är egenföretagare och har inte haft möjlighet att vara hemma lika mycket som kanske vore önskvärt. Och självklart vill väl jag inte att det ska vara så att de saknar mig mer och det gör de säkert inte heller men det blir ju mer omställning för dem när jag är borta eftersom jag gör det mesta med dem när jag är hemma...Hoppas du förstår lite mer hur jag tänker...
Odd Molly-holic: Tack, dina ord värmer och vad skönt att inte vara ensam. Har också funderat på det där med samvetet coh det tror jag precis som du att det är typiskt kvinnligt. Kanske därför också vi kvinnor tar ett så stort ansvar hemma även om jag också önskar att det kunde vara annorlunda på ett sätt. Samtidigt är jag en kontroll-människa och tycker om att ha koll på allt...
Lingonberrie: Tack goa du! Och du har ju helt rätt...
Nadia: Känner precis igen mig i det du skriver. Bra skrivet. Precis så har det varit hos oss. Självklart älskar barnen sin pappa men eftersom jag spenderar mer tid med dem har de ju naturligtvis starkare band till mig. Och det är ju precis så jag tänker att jag vill vara en bra förebild på alla sätt och vis och få dem självständiga och starka som individer i livet...
Marita: Vad skönt att man inte är ensam med dessa tankar. Tack snälla du, dina ord värmer verkligen :-) För att vara den bästa mamman måste man ju precis som du skriver vara den bästa "sig-själv" också...
Oslotigern: Tack snälla. Egentid är ju jätteviktigt men lätt att glömma eller prioritera bort när man har småbarn tyvärr...Något man får lära sig...
Hilde: Vilket privilegium ni haft som delat på föräldraledigheten och det kanske också gjort att barnen väljer olika favorit olika perioder...Men som du säger, det är nog vi mammor som mest lider av det dåliga samvetet just p g a att vi ställer så höga krav på oss att vara både bra i karriär och hemma...
Linda: Skönt att höra. Det är nog så som du säger att vi tar på oss större ansvar och därmed får vi skylla oss själva :-) På gott och ont tror jag. Vill ju gärna vara "favvon" också och jag läser gärna sagorna på kvällen medans T inte gillar det speciellt mycket. Han får ta disken istället :-) Tror också man måste få vara sig själv ibland och det är jätteviktigt. Måste bara kämpa med det ständigt dåliga samvetet. Men som du säger, vilka barn mår bra av en mamma som inte mår bra...
Kram
/Vivvi