God kväll! Eftermiddagen här har varit lite tumultartad. Felix blev sämre och stelnade till i nacken samt svällde upp på ena sidan av halsen. Ni som själva är föräldrar vet ju hur tankarna kan skena iväg. Testade att googla och ringde sjukvårdsupplysningen som fixade en tid på barnakuten. Vi har ju ca 45 minuters resa eftersom vi inte har någon akutmottagning i lilleputtstan så det var bara att packa in honom i bilen. Emilia fick följa med faster och svåger hem och vara där och T åkte från Stockholm och mötte oss där.
Efter halsprov, blodprov och undersökning konstaterades det att han antagligen har ett virus som gjort att lymfkörtlarna svullnat upp vilket gjort honom stel. Jag tänkte nog både hjärnhinneinflammation och cancer och allt möjligt annat hemskt så det var som en sten som bara föll från mitt hjärta. Felix är vid gott mod och fick både McDonalds-mat och glass efteråt och ringde mormor och morfar och berättade hur duktig han varit när de stoppade pinnen i halsen och stack i fingret.
Men själv sitter jag här och nästan gråter. All trots, kiv och jobbigheter försvinner när man känner den där oron för sina barn.
Brukar ta fram gamla bebiskort och bläddra runt i när jag känner såhär, så här bjuder jag på ett par av mina favoriter…
Tänk vad lyckliga vi är att det inte var något allvarligt. Men den där rädslan som man får leva med från den första gången man ser sitt lilla barn och sedan resten av sitt liv. Den ständiga oron att något ska hända ens barn. Det måste ju vara det värsta med att vara förälder. De är ju det bästa man har och skulle något hända ens barn måste det ju vara det absolut värsta som kan hända en människa (både mamma och pappa förstås)…
Kom att tänka på den här underbara sången som jag för övrigt sjöng på Felix dop. För himlen måste verkligen sakna två änglar och de har jag här bredvid mig just nu.
Tack för att ni finns mina underbara änglar….
♥ Puss & Kram ♥
/Vivvi
Å vad skönt att det inte var något! Har inga egna barn, men kan förstå lättnaden :-)
SvaraRaderaKramar!
You must be relieved to know that it was nothing too serious. It makes you want to grab your children and hold them tight......forever!
SvaraRaderaKram,
Karen XOXO
Oslotigern, ja det var otroligt skönt! Tack för omtanken
SvaraRaderaKaren: Welcome to my blog :-) Yes, I am so relieved that there was nothing serious. I had both childrens really close the entire night...
Kram
/Vivvi
Känner igen mig så i dina tankar. Vår 2-åring slog ju i huvudet för några veckor sedan och jag såg henne försvinna och bli blå i ansiktet. Det varade bara några sekunder, men skräcken och maktlösheten jag hann känna sitter kvar i mig! Hoppas lillkillen kryar på sig snart igen! Kram
SvaraRaderaDen översta bilden på dina hjärtan är helt bedårande - vilken blick :) Skönt att det gick bra!
SvaraRaderaKramar
Åh fy vad otäckt! Tur att det gick bra iaf. Ja när något sånt händer så ångrar man allt dumt man någonsin sagt och gjort bara de får blir friska igen. De är ju det käraste man har! <3
SvaraRaderaViveca: Usch, ja det är hemskt när de gör sig illa eller är sjuka.
SvaraRaderaFrösötös: En av mina absoluta favoritbilder på barnen också :-)
Marita: Ja, man blir lite skakis, men nu är han pigg igen och man kan vara lugn ett tag :-)
Kram
/Vivvi